Jag hade lovat mig själv...

... att Fenix aldrig skulle behöva gråta sig till sömns.

Alltså, nu sitter jag här med resultatet.
Inte kanske resultatet av att han aldrig har behövt gråta sig till sömns
men resultatet av att jag alltid har gett med mig vid nattningar.

Han grinar och pekar på kudden sin och ropar "MAMMA, MAMMA, MAMMA!
Klämmer fram tårarna som han vet får mig på fall.

Men den här gången ger jag inte med mig.
Jag måste ta itu med det här, nu.
Jag menar, som det varit hittills så har jag inte kunnat vara själv vid nattning med risk för att Elize slår igång stora larmet oxå, då blir det liksom lite halvknepigt.

Det har hänt en gång, och det slutade med att jag fick sitta som en krok i Fenix lilla säng, bredvid honom, samtidigt som Elize skulle ammas.
Det var inte roligt.
Det ska inte behöva upprepas.
Hur många ggr jag än ska springa upp och ut o in i hans sovrum.

Men det skär i mitt mammahjärta, han behöver ju sin mamma nu...
den lilla mammasjuka gossen.
Min lilla prins, som har blivit storebror.

Nej, nu är han igång igen.

Kommentarer
Postat av: Siw

Du är sååå duktig, försök att stå ut, diska eller nåt så han hör att du är där, tala om att du kommer snart. Lycka till! Kram!

2011-04-13 @ 18:44:30
URL: http://yllegarnets.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0